Det finns mycket att säga om herr X. Han har gjort en hel del skada på mig, E och C mentalt. Orsaken till att så få känner till det är att han var noga med att göra allt mycket diskret.
Han såg till att vänta tills man var ensam med honom, drog med en in på kontoret och låste dörren när det var dags för "samtal".
"Vi måste prata." brukade han säga. "Vi ska ha möte. Nu!"
Vad kan man göra annat än att följa med?
Ett möte brukade inte vara så mycket annat än en utskällning, fast med ett finare namn. Man fick inte försvara sig, man skulle bara lyssna på en upprörd monolog om saker han var missnöjd med. Oftast var det missförstånd, men det gick inte att förklara eftersom man blev avbruten och sedan utskickad när "mötet" var slut.
Han ansåg att det var humor att komma in till E och mig när vi satt och målade och säga att han "Är så trött på er två!".
Ingen av oss förstod att det var ett skämt. Jag blev ledsen på riktigt. Senare när jag frågade honom varför han var trött på oss blev han arg för att jag inte begrep att det var ett skämt. Förlåt mig, då.
En gång fick han ett utbrott på hela klassen eftersom vi undrade ifall det fanns något schema vi kunde få se på. Det begrep jag aldrig.
Nåja, för att undvika att detta blir en hel bok så snabbspolar jag nu framåt till måndagen då jag och mina vänner fick nog.
Det hela började med att jag tog bussen in tillsammans med C. Vi kom till skolan prick 09:00, så som man ska. C skulle ha en lektion i stop motion men gästläraren (som får bokstaven "A" från och med nu.) hade ännu inte kommit. Eftersom C inte kunde fortsätta utan As hjälp satt jag och höll henne sällskap i köket medan hon väntade.
Plötsligt kom X klampande förbi och undrade ifall vi var sysslolösa, eftersom vi bara satt där. Det märktes på hans ton att han var sur.
"Toppen." tänkte jag, eftersom detta inte var något ovanligt. Jag var van vid att alltid tassa mycket försiktigt in i lokalen på morgnarna eftersom Xs humör bestämde hur hela dagen skulle bli. Var han sur höll jag mig undan så gott det gick. Bara detta tyckte jag var absurt, man ska inte behöva anpassa sig efter en lärares humör! Man ska definitivt inte vakna och ha ont i magen av nervositet heller.
Nu kom jag visst bort från ämnet.
X undrade varför vi satt där. C sade att hon väntade på A, varpå X utbrast "JAG SKITER I A!! Varför jobbar du inte?"
C blev lite paff och sa att hon inte kunde eftersom det bara var A som kunde hjälpa henne, därför väntade vi på henne.
Svaret blev att X dundrade vidare medan han muttrade något obegripligt.
Jag kände att jag inte stod ut med att sitta där så jag föreslog att jag skulle hjälpa C så gott jag kunde så länge. Vi tog med oss lite grejer in på rummet där jag och E höll hus, eftersom klassrummet där stop motion-klassen höll till var så fullt att C inte kunde koncentrera sig där.
Jag hjälpte C så gott jag kunde och började arbeta, sedan kände vi att vi behövde en rökpaus så vi gick ut. På vägen mötte vi X som sa att han ville prata med oss när vi var klara. Vi tittade på varandra och undrade tyst vad som skulle hända nu då.
När vi hade rökt sade jag till C att jag kunde ta mitt möte först, eftersom X av någon anledning brukade lugna ner sig när jag pratade med honom. När jag gick mot kontoret sa dock X att han ville prata med C först.
"Är det så viktigt?" frågade jag.
"Ja, det är viktigt."
"...Ok."
Vad som sades sedan vet jag inte säkert, för dörren till X kontor stängdes och sedan kunde jag bara uppfatta tonlägen. Det var i stort sett bara skrik och svordomar, allt kom från X. Då och då hörde jag C försöka prata med hon kördes snabbt över varje gång.
Sedan öppnades dörren och C stormade förbi mig. Jag skulle just springa efter och fråga vad som stod på när X röt åt mig att jag skulle komma. Jag gick till hans kontor och ställde mig i dörröppningen, för jag vägrade att hamna bakom en stängd dörr med honom.
"Det här kan inte fortsätta." sade X. "C får inte sitta inne på ert rum!"
Jag blev tämligen förvånad, eftersom C hade frågat både mig och sina projektkamrater om det var ok att hon satt hos oss. Alla hade sagt ja. Fundersam som jag var frågade jag naturligtvis:
"Varför då?"
X exploderade bokstavligen i mitt ansikte.
"Vadå varför? Hon går i ettan, de har stop motion. Hon ska vara med sin klass!"
"Hon kan inte jobba i klassrummet, det är för stökigt där just nu. Därför frågade hon om det var ok, och då..."
"Det spelar ingen roll! De har ett klassrum, de ska sitta där och ingen annan stans! Ska alla sitta inne hos er, kanske? Bara för att de inte kan koncentrera sig?!"
Jag tänkte "Varför inte? Vem som helst är välkommen, så länge de sköter sig." men jag hann inte komma så långt.
"Jag bryr mig inte, hon stör inte alls..." började jag.
"JAG bryr mig!!" avbröt X. " Hon ska inte vara med er!! Varför käftar du emot för? Du ska bara hålla tyst och acceptera det jag säger!"
Jag blev ordentligt förolämpad av den kommentaren, och var trött på att han skrek åt mig, men istället för att börja skrika tillbaka höll jag försiktigt upp händerna i luften och bad honom att lugna sig.
"JAG ÄR LUGN!!!" blev svaret. "Faaaan, helvete!!" och med de orden knuffade han sig förbi mig ut i klassrummet. "Det här får du ta med rektorn!"
Jag stod kvar och tog ett djup andetag. "Ok, det kanske jag gör."
Jag gick tillbaka till mitt och Es rum där jag fann C, gråtandes så att tårarna forsade längs hennes kinder.
Chockerad smög jag in och stängde försiktigt dörren. C är den typen av tjej som aldrig gråter. Osäkert lade jag handen på hennes axel för att visa någon slags stöd. Sedan kände jag hur jag blev allt mer förbannad. Vi hade fått stå ut länge nog nu.
"Nej." utbrast jag, och började plocka rent mitt skrivbord. "Nu drar jag härifrån. Ska du med?"
C tittade upp på mig.
"Vi sticker till rektorn nu. Sedan ska jag fan ta mig hoppa av den här kursen, jag har hittills knappt lärt mig ett skit (vilket inte är någon frustrerad överdrift) och blir behandlad så här. Jag har fått nog!"
Medan jag städade rent min dator och vräkte ner alla mina saker i en sopsäck smsade jag E, som hade sjukanmält sig pga feber.
I smset lät jag henne veta att jag var fast besluten om att sluta, varpå hon undrade vad som hade hänt.
C fick förklara allt i telefonen. E blev så förbannad att hon började gråta.
"Näe, fy faan!" Var hennes reaktion. "Jag kommer och hjälper er!"
Trots att hon mådde dåligt körde E till skolan för att hämta oss.
Under tiden hade A kommit också och undrade vad som hade hänt.
C satt och förklarade att X hade skällt ut oss båda, och att hon bara hade väntat på A eftersom hon behövde hjälp. Mycket längre än så hann hon inte, eftersom X slet upp dörren.
"A, vad sade jag till dig? Du får inte prata med dem!!"
Vi får inte prata med våran gästlärare. Är det inte ljuvligt?
Även A försökte förgäves få X att lugna sig, men det hela slutade med att de gick ut för att prata bara de två.
Vad som sedan hände vet jag inte mycket om, för E kom precis när A hade gått ut med X och vi åkte direkt till Rektorn.
Väl framme fick vi tid för ett möte direkt. Jag saknar ord för att uttrycka hur otroligt snäll våran rektor är! Han lyssnade på oss i 3 timmar. Vi berättade allt. Misshandeln, kränkningarna, mötena, hur vi mådde, hur morgonen hade varit. Rektorn skrev en lång lista med saker som var fel med våran situation, och sade att alltihopa var så pass allvarligt att han skulle ta upp det med styrelsen.
Han gav oss ledigt resten av veckan så att vi skulle slippa hamna i bråk med X igen. Sedan fick vi ett datum då han skulle ringa oss och berätta vad vi skulle ta oss till.
Fortsättning följer, nu börjar jag bli trött igen. Ursäkta mina stavfel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar