I en annan del av Sverige (Novellen)

(Den här skrev jag när jag var ca 18/19 år, men jag gillar den fortfarande.)

Rasmus stod vid herravdelningen på KappAhl och gned sina händer, fortfarande rödnäst av januarikylan han just flytt ifrån, och undrade vad som var fel med världen.
Längre bort stod två elvaåriga flickor och diskuterade vilka trosor de skulle köpa.

Vilket par är sexigast? De vita eller de svarta?

Rasmus skakade på huvudet. Han skulle fylla tjugo år om någon månad och han var redan trött på livet.
Tvivlet han kände inför verkligheten började bli en outhärdligt tung börda.
Varje dag våldtog media hans sinne med intryck han inte bett om.
Nyheter om nya massmord i något land i fjärran upprörde knappt längre, utan passerade hans tankar i form av ludd och lagrades långt bak i hjärnan.
Han orkade inte ta in allt för han visste att det skulle göra honom vansinnig.
”59:50, blir det då.” sa en kvinnlig röst på andra sidan av hans privata barriär.
Tyst drog han fram plånboken, betalade och slank ut på gatan igen.
Snön dalade sakta mot marken som stora fluffiga flingor och färgade hela staden vit.
En kedjad hund utanför Ica nös när en flinga landade på dess nos.
Rasmus stegade rakt framåt medan han höll blicken fäst på marken.

Den skulle försvinna om han inte var försiktig.

502 steg kvar tills han var hemma.

Akta dig för strecken mellan rutorna.

 

I trappuppgången satt gubben Bengtsson och halvsov.

Rasmus skyndade sig förbi honom och undflydde noggrant ögonkontakt.

Bengtsson var en vänlig själ tyckte om att prata med alla.

Fruktansvärt otäckt.

Kängor mot stengolv ger en hård klang mot stillhetens puls.

Hjärtat skenar.

Världen observerar allt jag gör.

Ser inte. Hör inte. Vill inte finnas till.

Inte nu, inte här.

Jag vill inte, låt mig vara.

 

Hemma.

Rasmus fiskade upp nyckeln ur fickan och låste upp dörren.

I lägenheten regerade tystnaden.

Han släppte ner påsen på hallgolvet.

”Jag är tillbaka.” viskade han till tomheten.

Duvorna på taket kuttrade.

Han lät jackan ligga och satte sig i soffan.

Kudden var nersjunken på mitten.

Att sitta var den enda sysselsättning han kände att han var bra på.
TV:n stod ljudlös på. Han hade glömt att stänga av den när han gick.
Dokusåpastjärna nummer ettusentjugofem har fått ett fulländat liv tack vare sina nya bröst.

Var femte sekund dör ett barn av hunger i u-länderna.

Får den här svältmagen mina revben att se tjocka ut?

Ett nytt bombattentat i landet långtbortistan skakar befolkningen. Otroliga mängder människor avlidna, ännu fler skadade.

Detta bara idag.

Han stängde av.

Låt skygglapparna sitta kvar, jag är inte redo.

 

Kommer jag någonsin att bli det, när allt kommer omkring?

 

Han tittade på klockan.

Han önskade att den skulle visa den tidpunkt då det var tillåtet att krypa ner under täcket och stänga av verkligheten, såsom han gjort med TV:n.

Lägenheten hade aldrig känts så tom.

Adressen var hans, men det var inte här han hörde hemma.

De grågröna väggarna verkade bara obekanta och avvisande.

Fönstret var öppet på glänt så att den friska luften från världen utanför kunde ta sig in, men likväl kändes det som om han skulle kvävas.

Han reste sig och tittade ut.

Världen är sannerligen vacker på ytan.

Han vände.

Jackan frasade lite när hans fötter klev över den.

Ut genom dörren.

Ingen såg när han tog hissen upp till taket.

 

Duvorna lyfte och flydde i panik när dom hörde dörren öppnas.
Rasmus kängor gav hårda ljud ifrån sig mot det kalla, sliriga betongtaket.

Han stannade bara någon meter från kanten.

Vinden var starkare däruppe. Den slet i hans jacka och rufsade till hans hår.

Han kunde höra avgrunden viska hans namn.

Blundandes sträckte han ut armarna, som om han skulle flyga iväg som duvorna, och tog ett steg närmare.

Det kändes faktiskt som om han svävade då.

Ett steg till.

Nu kunde han känna hur tårna blev fria från underlaget.

Han fyllde lungorna till brädden med vinterluften och lät den sedan sippra ut som ett vitt rökmoln mellan läpparna.

Bilarna tutade långt därnere på gatan.

Sakta lyfte han ena foten för att ta det sista steget ut i luften.

Vinden sjöng till bilarnas ackord.

Nu.

Han föll inte idag heller.

 

Ödet måste ha andra planer för mig.

 

På grannens radio spelades veckans topplista.

Rasmus låg på soffan och räknade sprickorna i taket.

Ett plötsligt pip från hans bakficka fick honom att rycka till.

Han drog fram mobilen.

 1 nytt meddelande mottaget.

Ska vi ta en fika? Jag möter dig om en halvtimme. Kram Lena

 

Han skrev ett kort ”OK” tillbaka och steg upp ur soffan.

Märkligt hur några få ord kunde tränga undan dom värsta tankarna.

 

Nyckelknippan rasslade när han låste dörren.

Gubben Bengtsson satt kvar, men han injagade inte någon fruktan just nu.

Snön föll allt mer ogenomskådligt.

När Rasmus var liten hatade han känslan av halvsmält snö i håret.

Nu var den hans bekräftelse på att han existerade.

Försvinn inte.

Han mådde bättre nu, det kändes underligt.

 

Världen är en frånstötande plats.

Ingenting kan någonsin göra allt bra igen.

 

Dock, måste jag erkänna, är en sann vän en förträffligt bra början.