Det slog mig först nu att jag aldrig skrev hur det gick för oss. Dåligt!
Den som undrar vad jag snackar om kan läsa del 1 http://ieadas.blogspot.com/2011/03/hur-gar-det-i-skolan-da-mella.html
och del 2: http://ieadas.blogspot.com/2011/04/hur-gar-det-i-skolan-da-mella-del-2.html
När veckan hade gått så blev vi kallade till ett möte, där självaste chefen för alla folkhögskolor i länet skulle vara med. Detta kändes väldigt skönt, som om vi skulle bli tagna på allvar.
När vi kom till lokalen möttes vi av rektorn och X. X vägrade att ens hälsa på oss.
Vi gick in i mötesrummet, drack lite kaffe och vred oss en smula i stolarna eftersom stämningen var så dålig att man blev alldeles kall.
Folkhögskolechefen, som vi kan kalla för A, bad oss att berätta vad som var fel, men innan någon av oss han öppna munnen så avbröt X och bad om att få säga en sak. Därefter berättade han att skolan vi går på är speciellt anpassad efter handikappade människor, och människor med olika diagnoser. Med andra ord, TA ALLT SOM DESSA TJEJER SÄGER MED EN STOR NYPA SALT. DE HAR FÖRMODLIGEN DIAGNOSER OCH DÄRFÖR ÄR DE INTE HELT FRISKA I SKALLEN.
Visst, E har ADD, men hennes huvud fungerar finfint! Jag och C har inte en enda djävla diagnos. Även om vi hade haft det, så gör det oss inte mindre pålitliga! Detta gjorde mig arg, men jag hann inte komma med några kommentarer innan A återigen bad mig att berätta varför vi hade blivit sådana ovänner med X.
Jag berättade då, för att ge ett exempel, om hur han hade skrikit åt mig att jag bara skulle hålla käft och acceptera det han säger. Blicken jag fick från X skulle ha kunnat döda.
A log lite och sa
-Nja, nu tänkte jag inte att vi ska dra upp några små detaljer, precis.
Det fattades bara ett "lilla gumman" så hade nedtryckningen varit komplett.
Det är alltså en meningslös DETALJ att jag blev kränkt på det viset. Det är meningslösa DETALJER att E fick stå ut med "smek"-namn som Bullen och Tutten. Att hon blev utskälld för att hon inte förstod något, att X skrek åt henne när hon ville göra sin film som hon ville, inte att han skulle ta över allt. Att C ständigt fick stå ut med att han nöp henne, boxade henne på armarna, skällde ut henne tills hon började gråta. Att E ständigt blev retad av honom eftersom hon tycker om att klä sig som en kille.
Meningslösa detaljer, alltså?
Resten av mötet var en plåga. Härskarteknikerna haglade, X betedde sig som en olydig lite unge. Tittade ut genom fönstret när A pratade med oss, suckade ljudligt så fort vi öppnade käften, fick avbryta hur mycket han ville och komma med irrelevanta saker medan vi blev tystade så fort vi försökte förklara något. Det slutade i alla fall med att X fick en order om att överhuvudtaget inte ha någon kroppskontakt med oss. Det var allt. Ingenting sades om resten.
När vi sedan talade med A i enrum så frågade vi varför inget hade sagts om den mentala misshandeln. Skulle E verkligen behöva ta all skit? Skulle C verkligen behöva tåla allt tjafs?
Svaret blev något i stil med
-Nej, allt det där låter ju allvarligt, men ni SA ju inget om det.
Förlåt, va? VI BLEV TYSTADE EFTERSOM VÅRAT LIDANDE TYDLIGEN BESTOD AV DETALJER SOM INTE BEHÖVDE TAS UPP. VI FÖRSÖKTE TALA, DIN...
Suck.
Ingen av oss orkade mera. Vi gick hem till mig, släppte ut våran ilska över många koppar med te och sedan var det dags att förbereda sig för nästa skolvecka.
C kom knappt till skolan den veckan. Hon blev så pass sjuk att hon inte kunde, men E och jag bestämde oss för att i alla fall försöka. X skulle ju inte kunna slåss mera, det var i alla fall ett plus.
Om han överhuvudtaget hade varit mogen nog att tala med oss, förstås. Icke. Hela veckan blev vi istället totalt ignorerade. Han satt mest på sitt kontor och skickade GÄSTLÄRAREN, som hade ett JOBB att sköta och som inte ens ville bli INDRAGEN, så fort han hade något att säga oss. Alla andra elever kunde han prata med, men inte oss.
...Sista delen sade jag, men där ljög jag. Det får bli en till.
Det stjäl förvånansvärt mycket kraft att skriva något man blir förbannad av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar