Hur gick det i skolan då, Mella? (Sista delen.)

Det slog mig först nu att jag aldrig skrev hur det gick för oss. Dåligt!
Den som undrar vad jag snackar om kan läsa del 1 http://ieadas.blogspot.com/2011/03/hur-gar-det-i-skolan-da-mella.html
och del 2: http://ieadas.blogspot.com/2011/04/hur-gar-det-i-skolan-da-mella-del-2.html

När veckan hade gått så blev vi kallade till ett möte, där självaste chefen för alla folkhögskolor i länet skulle vara med. Detta kändes väldigt skönt, som om vi skulle bli tagna på allvar.

När vi kom till lokalen möttes vi av rektorn och X. X vägrade att ens hälsa på oss.
Vi gick in i mötesrummet, drack lite kaffe och vred oss en smula i stolarna eftersom stämningen var så dålig att man blev alldeles kall.
Folkhögskolechefen, som vi kan kalla för A, bad oss att berätta vad som var fel, men innan någon av oss han öppna munnen så avbröt X och bad om att få säga en sak. Därefter berättade han att skolan vi går på är speciellt anpassad efter handikappade människor, och människor med olika diagnoser. Med andra ord, TA ALLT SOM DESSA TJEJER SÄGER MED EN STOR NYPA SALT. DE HAR FÖRMODLIGEN DIAGNOSER OCH DÄRFÖR ÄR DE INTE HELT FRISKA I SKALLEN.

Visst, E har ADD, men hennes huvud fungerar finfint! Jag och C har inte en enda djävla diagnos. Även om vi hade haft det, så gör det oss inte mindre pålitliga! Detta gjorde mig arg, men jag hann inte komma med några kommentarer innan A återigen bad mig att berätta varför vi hade blivit sådana ovänner med X.
Jag berättade då, för att ge ett exempel, om hur han hade skrikit åt mig att jag bara skulle hålla käft och acceptera det han säger. Blicken jag fick från X skulle ha kunnat döda.
A log lite och sa
-Nja, nu tänkte jag inte att vi ska dra upp några små detaljer, precis.
Det fattades bara ett "lilla gumman" så hade nedtryckningen varit komplett.

Det är alltså en meningslös DETALJ att jag blev kränkt på det viset. Det är meningslösa DETALJER att E fick stå ut med "smek"-namn som Bullen och Tutten. Att hon blev utskälld för att hon inte förstod något, att X skrek åt henne när hon ville göra sin film som hon ville, inte att han skulle ta över allt. Att C ständigt fick stå ut med att han nöp henne, boxade henne på armarna, skällde ut henne tills hon började gråta. Att E ständigt blev retad av honom eftersom hon tycker om att klä sig som en kille.

Meningslösa detaljer, alltså?

Resten av mötet var en plåga. Härskarteknikerna haglade, X betedde sig som en olydig lite unge. Tittade ut genom fönstret när A pratade med oss, suckade ljudligt så fort vi öppnade käften, fick avbryta hur mycket han ville och komma med irrelevanta saker medan vi blev tystade så fort vi försökte förklara något. Det slutade i alla fall med att X fick en order om att överhuvudtaget inte ha någon kroppskontakt med oss. Det var allt. Ingenting sades om resten.

När vi sedan talade med A i enrum så frågade vi varför inget hade sagts om den mentala misshandeln. Skulle E verkligen behöva ta all skit? Skulle C verkligen behöva tåla allt tjafs?
Svaret blev något i stil med
-Nej, allt det där låter ju allvarligt, men ni SA ju inget om det.


Förlåt, va? VI BLEV TYSTADE EFTERSOM VÅRAT LIDANDE TYDLIGEN BESTOD AV DETALJER SOM INTE BEHÖVDE TAS UPP. VI FÖRSÖKTE TALA, DIN...

Suck.

Ingen av oss orkade mera. Vi gick hem till mig, släppte ut våran ilska över många koppar med te och sedan var det dags att förbereda sig för nästa skolvecka.

C kom knappt till skolan den veckan. Hon blev så pass sjuk att hon inte kunde, men E och jag bestämde oss för att i alla fall försöka. X skulle ju inte kunna slåss mera, det var i alla fall ett plus.

Om han överhuvudtaget hade varit mogen nog att tala med oss, förstås. Icke. Hela veckan blev vi istället totalt ignorerade. Han satt mest på sitt kontor och skickade GÄSTLÄRAREN, som hade ett JOBB att sköta och som inte ens ville bli INDRAGEN, så fort han hade något att säga oss. Alla andra elever kunde han prata med, men inte oss.

...Sista delen sade jag, men där ljög jag. Det får bli en till.
Det stjäl förvånansvärt mycket kraft att skriva något man blir förbannad av.

I en annan del av Sverige (Novellen)

(Den här skrev jag när jag var ca 18/19 år, men jag gillar den fortfarande.)

Rasmus stod vid herravdelningen på KappAhl och gned sina händer, fortfarande rödnäst av januarikylan han just flytt ifrån, och undrade vad som var fel med världen.
Längre bort stod två elvaåriga flickor och diskuterade vilka trosor de skulle köpa.

Vilket par är sexigast? De vita eller de svarta?

Rasmus skakade på huvudet. Han skulle fylla tjugo år om någon månad och han var redan trött på livet.
Tvivlet han kände inför verkligheten började bli en outhärdligt tung börda.
Varje dag våldtog media hans sinne med intryck han inte bett om.
Nyheter om nya massmord i något land i fjärran upprörde knappt längre, utan passerade hans tankar i form av ludd och lagrades långt bak i hjärnan.
Han orkade inte ta in allt för han visste att det skulle göra honom vansinnig.
”59:50, blir det då.” sa en kvinnlig röst på andra sidan av hans privata barriär.
Tyst drog han fram plånboken, betalade och slank ut på gatan igen.
Snön dalade sakta mot marken som stora fluffiga flingor och färgade hela staden vit.
En kedjad hund utanför Ica nös när en flinga landade på dess nos.
Rasmus stegade rakt framåt medan han höll blicken fäst på marken.

Den skulle försvinna om han inte var försiktig.

502 steg kvar tills han var hemma.

Akta dig för strecken mellan rutorna.

 

I trappuppgången satt gubben Bengtsson och halvsov.

Rasmus skyndade sig förbi honom och undflydde noggrant ögonkontakt.

Bengtsson var en vänlig själ tyckte om att prata med alla.

Fruktansvärt otäckt.

Kängor mot stengolv ger en hård klang mot stillhetens puls.

Hjärtat skenar.

Världen observerar allt jag gör.

Ser inte. Hör inte. Vill inte finnas till.

Inte nu, inte här.

Jag vill inte, låt mig vara.

 

Hemma.

Rasmus fiskade upp nyckeln ur fickan och låste upp dörren.

I lägenheten regerade tystnaden.

Han släppte ner påsen på hallgolvet.

”Jag är tillbaka.” viskade han till tomheten.

Duvorna på taket kuttrade.

Han lät jackan ligga och satte sig i soffan.

Kudden var nersjunken på mitten.

Att sitta var den enda sysselsättning han kände att han var bra på.
TV:n stod ljudlös på. Han hade glömt att stänga av den när han gick.
Dokusåpastjärna nummer ettusentjugofem har fått ett fulländat liv tack vare sina nya bröst.

Var femte sekund dör ett barn av hunger i u-länderna.

Får den här svältmagen mina revben att se tjocka ut?

Ett nytt bombattentat i landet långtbortistan skakar befolkningen. Otroliga mängder människor avlidna, ännu fler skadade.

Detta bara idag.

Han stängde av.

Låt skygglapparna sitta kvar, jag är inte redo.

 

Kommer jag någonsin att bli det, när allt kommer omkring?

 

Han tittade på klockan.

Han önskade att den skulle visa den tidpunkt då det var tillåtet att krypa ner under täcket och stänga av verkligheten, såsom han gjort med TV:n.

Lägenheten hade aldrig känts så tom.

Adressen var hans, men det var inte här han hörde hemma.

De grågröna väggarna verkade bara obekanta och avvisande.

Fönstret var öppet på glänt så att den friska luften från världen utanför kunde ta sig in, men likväl kändes det som om han skulle kvävas.

Han reste sig och tittade ut.

Världen är sannerligen vacker på ytan.

Han vände.

Jackan frasade lite när hans fötter klev över den.

Ut genom dörren.

Ingen såg när han tog hissen upp till taket.

 

Duvorna lyfte och flydde i panik när dom hörde dörren öppnas.
Rasmus kängor gav hårda ljud ifrån sig mot det kalla, sliriga betongtaket.

Han stannade bara någon meter från kanten.

Vinden var starkare däruppe. Den slet i hans jacka och rufsade till hans hår.

Han kunde höra avgrunden viska hans namn.

Blundandes sträckte han ut armarna, som om han skulle flyga iväg som duvorna, och tog ett steg närmare.

Det kändes faktiskt som om han svävade då.

Ett steg till.

Nu kunde han känna hur tårna blev fria från underlaget.

Han fyllde lungorna till brädden med vinterluften och lät den sedan sippra ut som ett vitt rökmoln mellan läpparna.

Bilarna tutade långt därnere på gatan.

Sakta lyfte han ena foten för att ta det sista steget ut i luften.

Vinden sjöng till bilarnas ackord.

Nu.

Han föll inte idag heller.

 

Ödet måste ha andra planer för mig.

 

På grannens radio spelades veckans topplista.

Rasmus låg på soffan och räknade sprickorna i taket.

Ett plötsligt pip från hans bakficka fick honom att rycka till.

Han drog fram mobilen.

 1 nytt meddelande mottaget.

Ska vi ta en fika? Jag möter dig om en halvtimme. Kram Lena

 

Han skrev ett kort ”OK” tillbaka och steg upp ur soffan.

Märkligt hur några få ord kunde tränga undan dom värsta tankarna.

 

Nyckelknippan rasslade när han låste dörren.

Gubben Bengtsson satt kvar, men han injagade inte någon fruktan just nu.

Snön föll allt mer ogenomskådligt.

När Rasmus var liten hatade han känslan av halvsmält snö i håret.

Nu var den hans bekräftelse på att han existerade.

Försvinn inte.

Han mådde bättre nu, det kändes underligt.

 

Världen är en frånstötande plats.

Ingenting kan någonsin göra allt bra igen.

 

Dock, måste jag erkänna, är en sann vän en förträffligt bra början.

Hur går det i skolan då, Mella? Del 2

Det finns mycket att säga om herr X. Han har gjort en hel del skada på mig, E och C  mentalt. Orsaken till att så få känner till det är att han var noga med att göra allt mycket diskret.
Han såg till att vänta tills man var ensam med honom, drog med en in på kontoret och låste dörren när det var dags för "samtal".
"Vi måste prata." brukade han säga. "Vi ska ha möte. Nu!"
Vad kan man göra annat än att följa med?
Ett möte brukade inte vara så mycket annat än en utskällning, fast med ett finare namn. Man fick inte försvara sig, man skulle bara lyssna på en upprörd monolog om saker han var missnöjd med. Oftast var det missförstånd, men det gick inte att förklara eftersom man blev avbruten och sedan  utskickad när "mötet" var slut.
 
Han ansåg att det var humor att komma in till E och mig när vi satt och målade och säga att han "Är så trött på er två!".
Ingen av oss förstod att det var ett skämt. Jag blev ledsen på riktigt. Senare när jag frågade honom varför han var trött på oss blev han arg för att jag inte begrep att det var ett skämt. Förlåt mig, då.

En gång fick han ett utbrott på hela klassen eftersom vi undrade ifall det fanns något schema vi kunde få se på. Det begrep jag aldrig.

Nåja, för att undvika att detta blir en hel bok så snabbspolar jag nu framåt till måndagen då jag och mina vänner fick nog.
Det hela började med att jag tog bussen in tillsammans med C. Vi kom till skolan prick 09:00, så som man ska. C skulle ha en lektion i stop motion men gästläraren (som får bokstaven "A" från och med nu.) hade ännu inte kommit. Eftersom C inte kunde fortsätta utan As hjälp satt jag och höll henne sällskap i köket medan hon väntade.
Plötsligt kom X klampande förbi och undrade ifall vi var sysslolösa, eftersom vi bara satt där. Det märktes på hans ton att han var sur.
"Toppen." tänkte jag, eftersom detta inte var något ovanligt. Jag var van vid att alltid tassa mycket försiktigt in i lokalen på morgnarna eftersom Xs humör bestämde hur hela dagen skulle bli. Var han sur höll jag mig undan så gott det gick. Bara detta tyckte jag var absurt, man ska inte behöva anpassa sig efter en lärares humör! Man ska definitivt inte vakna och ha ont i magen av nervositet heller.

Nu kom jag visst bort från ämnet.

X undrade varför vi satt där. C sade att hon väntade på A, varpå X utbrast "JAG SKITER I A!! Varför jobbar du inte?"
C blev lite paff och sa att hon inte kunde eftersom det bara var A som kunde hjälpa henne, därför väntade vi på henne.
Svaret blev att X dundrade vidare medan han muttrade något obegripligt.
Jag kände att jag inte stod ut med att sitta där så jag föreslog att jag skulle hjälpa C så gott jag kunde så länge. Vi tog med oss lite grejer in på  rummet där jag och E höll hus, eftersom klassrummet där stop motion-klassen höll till var så fullt att C inte kunde koncentrera sig där.
Jag hjälpte C så gott jag kunde och började arbeta, sedan kände vi att vi behövde en rökpaus så vi gick ut. På vägen mötte vi X som sa att han ville prata med oss när vi var klara. Vi tittade på varandra och undrade tyst vad som skulle hända nu då.

När vi hade rökt sade jag till C att jag kunde ta mitt möte först, eftersom X av någon anledning brukade lugna ner sig när jag pratade med honom. När jag gick mot kontoret sa dock X att han ville prata med C först.
"Är det så viktigt?" frågade jag.
"Ja, det är viktigt."
"...Ok."

Vad som sades sedan vet jag inte säkert, för dörren till X kontor stängdes och sedan kunde jag bara uppfatta tonlägen. Det var i stort sett bara skrik och svordomar, allt kom från X. Då och då hörde jag C försöka prata med hon kördes snabbt över varje gång.
Sedan öppnades dörren och C stormade förbi mig. Jag skulle just springa efter och fråga vad som stod på när X röt åt mig att jag skulle komma. Jag gick till hans kontor och ställde mig i dörröppningen, för jag vägrade att hamna bakom en stängd dörr med honom.
"Det här kan inte fortsätta." sade X. "C får inte sitta inne på ert rum!"
Jag blev tämligen förvånad, eftersom C hade frågat både mig och sina projektkamrater om det var ok att hon satt hos oss. Alla hade sagt ja. Fundersam som jag var frågade jag naturligtvis:
"Varför då?"
X exploderade bokstavligen i mitt ansikte.
"Vadå varför? Hon går i ettan, de har stop motion. Hon ska vara med sin klass!"
"Hon kan inte jobba i klassrummet, det är för stökigt där just nu. Därför frågade hon om det var ok, och då..."
"Det spelar ingen roll! De har ett klassrum, de ska sitta där och ingen annan stans! Ska alla sitta inne hos er, kanske? Bara för att de inte kan koncentrera sig?!"
Jag tänkte "Varför inte? Vem som helst är välkommen, så länge de sköter sig." men jag hann inte komma så långt.
"Jag bryr mig inte, hon stör inte alls..." började jag.
"JAG bryr mig!!" avbröt X. " Hon ska inte vara med er!! Varför käftar du emot för? Du ska bara hålla tyst och acceptera det jag säger!"
Jag blev ordentligt förolämpad av den kommentaren, och var trött på att han skrek åt mig, men istället för att börja skrika tillbaka höll jag försiktigt upp händerna i luften och bad honom att lugna sig.
"JAG ÄR LUGN!!!" blev svaret. "Faaaan, helvete!!" och med de orden knuffade han sig förbi mig ut i klassrummet. "Det här får du ta med rektorn!"
Jag stod kvar och tog ett djup andetag. "Ok, det kanske jag gör."
Jag gick tillbaka till mitt och Es rum där jag fann C, gråtandes så att tårarna forsade längs hennes kinder.
Chockerad smög jag in och stängde försiktigt dörren. C är den typen av tjej som aldrig gråter. Osäkert lade jag handen på hennes axel för att visa någon slags stöd. Sedan kände jag hur jag blev allt mer förbannad. Vi hade fått stå ut länge nog nu.
"Nej." utbrast jag, och började plocka rent mitt skrivbord. "Nu drar jag härifrån. Ska du med?"
C tittade upp på mig.
"Vi sticker till rektorn nu. Sedan ska jag fan ta mig hoppa av den här kursen, jag har hittills knappt lärt mig ett skit (vilket inte är någon frustrerad överdrift) och blir behandlad så här. Jag har fått nog!"
Medan jag städade rent min dator och vräkte ner alla mina saker i en sopsäck smsade jag E, som hade sjukanmält sig pga feber.
 I smset lät jag henne veta att jag var fast besluten om att sluta, varpå hon undrade vad som hade hänt.
C fick förklara allt i telefonen. E blev så förbannad att hon började gråta.
"Näe, fy faan!" Var hennes reaktion. "Jag kommer och hjälper er!"
Trots att hon mådde dåligt körde E till skolan för att hämta oss.
Under tiden hade A kommit också och undrade vad som hade hänt.
C satt och förklarade att X hade skällt ut oss båda, och att hon bara hade väntat på A eftersom hon behövde hjälp. Mycket längre än så hann hon inte, eftersom X slet upp dörren.
"A, vad sade jag till dig? Du får inte prata med dem!!"

Vi får inte prata med våran gästlärare. Är det inte ljuvligt?

Även A försökte förgäves få X att lugna sig, men det hela slutade med att de gick ut för att prata bara de två.

Vad som sedan hände vet jag inte mycket om, för E kom precis när A hade gått ut med X och vi åkte direkt till Rektorn.
Väl framme fick vi tid för ett möte direkt. Jag saknar ord för att uttrycka hur otroligt snäll våran rektor är! Han lyssnade på oss i 3 timmar. Vi berättade allt. Misshandeln, kränkningarna, mötena, hur vi mådde, hur morgonen hade varit. Rektorn skrev en lång lista med saker som var fel med våran situation, och sade att alltihopa var så pass allvarligt att han skulle ta upp det med styrelsen.

Han gav oss ledigt resten av veckan så att vi skulle slippa hamna i bråk med X igen. Sedan fick vi ett datum då han skulle ringa oss och berätta vad vi skulle ta oss till.

Fortsättning följer, nu börjar jag bli trött igen. Ursäkta mina stavfel.

Hur går det i skolan då, Mella?

Ja du. Det går varken bra eller dåligt, allting är bara luddigt och förvirrande.

Det hela hade kunnat lösas så mycket snabbare och enklare om bara en viss lärare, som ska förbli namnlös eftersom det är extremt omoget att hänga ut folk i sin blogg, hade kunnat inse vad han gjorde för fel, accepterat det, bett om ursäkt och gått vidare.

Så är dock inte fallet.

Denna lärare -vi kan kalla honom X bara för att det underlättar för mig när jag skriver- har under större delen av året särbehandlat mig och två av mina bästa vänner på ett mycket negativt sätt.
Han har bland annat slagit oss. Först var det som ett skämt, lite boxande på armarna, lite bus då och då. Jag lyfte upp honom ibland bara för att jag kan, han bara skrattade åt det och sa att jag var stark. (Bara detta är egentligen inte alls en sund relation till sin lärare, det vet jag redan.)

Efter ett tag blev slagsmålen mer än skämt, X ville inte sluta när vi sa att det var nog. Han tog till exempel tag i min ena väns kind och nöp till inte bara i skinnet utan i hela muskeln. Jag kunde ibland höra henne (vi kallar henne C från och med nu) skrika från andra änden av skolan när jag satt i mitt och min andra väns (som under resten av inlägget ska kallas för E) rum. Jag kunde tydligt höra hur C, påverkad av smärta och irritation, riktigt vrålade åt X att sluta eftersom det inte var kul, sedan hördes oftast ytterligare några "AAAJ! Men sluta, sa jag!" och dylika fraser. När jag väl kom för att se vad som stod på hade X gått, men C har alltid berättat för mig vad som hänt.

Jag sticker inte under stol med att jag har hotat X verbalt en gång. Jag satt på en rast och vilade mot bordet, när X kom och satte sig ner på min rygg. Eftersom den är dålig gjorde detta vansinnigt ont, så jag väste omedelbart att han skulle
-Gå av mig, annars smäller det!
- Oj, här var det farligt! blev kommentaren, och sedan dess har i alla fall jag sluppit mera våld.


Värre var det för E, som X verkligen tyckte om att hacka på. Han vet att hon är en ganska känslig person, så han var på henne mest av oss tre. Han har kränkt henne, skrikit åt henne, gett henne skit för saker som hon inte har gjort, kallat henne för öknamn som hon tydligt sagt ifrån gång på gång att hon avskydde, klagat på hur hon klär sig (hon tycker om att se ut som en pojke) och lagt sig i hennes privatliv.
En gång tacklade han ner henne på golvet när jag var i ett annat rum. Jag hörde henne få panik och hur hon ropade på hjälp från den ena klasskamraten efter den andra. Ingen gjorde något, en kom till och med med en kommentar om att det "såg kul ut". Jag är osäker på vem det var, men om du läser detta så vill jag att du ska veta att du är RIKTIGT djävla korkad!
Jag hann inte komma och rädda henne, bråket var redan över när jag kom till platsen men E var ledsen länge efter den händelsen.


X kallade även E för lögnare eftersom hon trodde på sig själv. Han hade frågat henne ifall hon skulle klara av kursen, och E hade sagt att det skulle hon absolut, så länge hon kunde få chansen att prata ut hos en kurator då och då.
När hon sedan vid ett tillfälle bad om hjälp med en uppgift och inte riktigt förstod förklaringen en gång för mycket så briserade X och skällde på henne. Han sa att hon hade ljugit honom rakt i ansiktet (Hon sa att hon trodde hon skulle klara av skolan, vilket hon gjorde bra mycket längre än någon annan skulle ha gjort trots en sådan behandling, vad är det för falskt med det? Har man inte rätt att be om hjälp med saker man inte förstår? Handlar inte en utbildning om att just lära sig saker? Har jag missat något?) att han var besviken på hennes konstnärliga förmågor och att hon aldrig skulle bli något. Tidigare hade han sagt åt henne att hon definitivt har en framtid inom teckning eftersom hon är så duktig (Det ÄR hon! Hon är vansinnigt duktig!) och det gav henne styrkan att fortsätta kämpa. Efter det så ryckte han bort mattan under fötterna på henne på det där sättet. Är det verkligen rätt? Jag frågar er läsare. Är det så en lärare ska behandla en elev?


Jag börjar bli förbannad nu, så för att undvika att det här inlägget övergår till en kaskad av svordomar och gnäll uppdaterar jag senare när jag är lugnare. Nu vet ni i alla fall lite om hur det ligger till, men tro mig, det kommer mera.


Det kommer mera.

Vad ska man säga?

Ibland kan det vara skönare att skriva på svenska. Jag lär uppdatera lika sällan ändå.